tillsdukommerhit

Idag tyckte din storasyster att jag såg fet ut. Men det var inte konstigt, skyndade hon sig att tillägga. För det låg ju någon inuti. Det måste ju betyda att det syns litegrann. Även om jag bara ser lite fet ut.

Befruktningen ägde rum omkring: 11. april 2009 Hjärtat börjar att slå: 6. maj 2009 Embryot rör sig: 30. maj 2009 Embryoperioden är slut, nu bär du på ett foster: 6. juni 2009 Alla inre organ är färdigbildade: 6. juni 2009 Risken för missfall avtar: 20. juni 2009 Illamåendet avtar för de flesta: 27. juni 2009 Könsorganen börjar bli tydliga(inte på ultraljud): 4. juli 2009 Fostret sväljer och kissar: 18. juli 2009 Ungefärlig tid för ultraljud: 25. juli 2009 Du kan känna fostrets rörelser: 1. augusti 2009 Fostret börjar få regelbundet sovmönster: 15. augusti 2009 Fostret börjar att höra: 5. september 2009 Nio av tio barn överlever om de föds nu: 3. oktober 2009 Många foster lägger sig med huvudet nedåt: 7. november 2009 Beräknat förlossningsdatum: 1. januari 2010

fyfan, vad vi är bra!!!

Jag längtar efter dig men du får inte komma förrän du ska. Väx dig stark, smart och färdig.

Vi ses nästa år!

I morse spydde jag så jag ramlade ihop på trottoaren och skrapade händerna och fick ont i en arm. Men.....


Idag har jag ätit lax och kokt potatis till lunch. Innan jag gick på planet åt jag en laxmacka.

Just nu mår jag inte illa det allra minsta. Gud, vad jag har längtat efter den känslan.

Livet är gott.

Nu börjar min mage faktiskt att omstrukturera sig. Fantastiskt att ens fett kan se så fint ut när det tar sig en lite annan form. Jag spyr på nätter, jag spyr på dagar. På onsdag ska jag ta en massa prover på mödravården. Jag hoppas att de kommer hitta en järnbrist eller spybacill som de ger mig medicin emot för jag orkar inte må illa mer. Hela mitt liv utspelar sig i sängen eller till och från toaletten. Jag går inte utanför dörren utan en spypåse i fickan. Häromdagen körde jag bil och spydde samtidigt. Tänk om det inte avtar snart? Då kommer jag bli tokig. Ingen medicin hjälper, iallafall ingen receptfri.

Men nu till något roligare: jag mår illa och det betyder nog att du hänger kvar och lever. Du är så tuff som vågar leva inuti en sån knäppis som jag. Din pappa är inte bättre han. Men vi älskar dig och vi längtar efter dig. Vi håller tummarna för att KUB- testet ser bra ut. Vi håller tummarna för att du är frisk. Är du inte det får vi älska dig som du är. Iallafall om jag får bestämma. Annars packar jag en väska och flyr till nordpolen och föder dig där. Eller så säger doktorn att du inte skulle få ett liv för att du var för sjuk. Då måste vi nog... nä, nu pratar vi inte mer om det. Tårarna rinner när jag tänker på det läskiga testet som vi bestämt att vi ska ta.

Om jag ber riktigt snällt skulle du då kunna få mig att må lite mindre illa? För även om du växer i mig och mår bra så skulle det underlätta om jag kunde få åtminstone fem procents liv så länge.

Tack på förhand.

I helvete att det fungerade.

Jag tror att jag kanske har lyckats hitta något som hjälper. På Apoteket finns akupressur- armband.

Nu håller vi tummarna.

Idag har du verkligen fått din mamma att må dåligt, men det betyder att du finns kvar. Det är bra.

Jag undrar vem du kommer bli. Jag undrar vem jag kommer bli. Du kommer förändra mig och göra mig till en bättre människa,  det har du förresten redan gjort. Mina konturer är inte lika vassa längre. Reglerna för barnen är lite mer töjbara. Jag slappnar av och gillar äntligen mig själv och min kropp. Den fungerar.

Tänk om jag får se in i dina ögon. Jag ska tänka när och inte om. Vi tar det sorgliga om det kommer, inte nu. Tänk när jag får se in i dina ögon! En del av mig och en del av din pappa till en ny person. Som vi ska älska dig! Vi ska tävla om att älska dig mest varje dag. Dina syskon väntar på att älska dig också.

Idag sa Anders halvsyskon och jag blev superprovocerad. Det finns inget halvt med det här, vi är en familj med hela hjärtat in i matchen. Inte halva. Han tog tillbaka. Tur för honom.

Om du bara visste hur snygg din storebror var idag. Han skulle på avslutningsbal och hade varit med din pappa på Dressman och köpt en kostym, hans första. Hampus hade till och med kammat håret i en frisyr. Han och hans kompisar hade hyrt en hummerlimousine som de skulle åka runt med en timme innan balen började. När vi sade hejdå vid tunnelbanan struttade Hampus iväg med friheten i skosulorna. Som en kalv på grönbete. Ett stort barn i en vuxenkostym. Så cool att han höll på att smälla av. När jag tog i handtaget på vår ytterdörr kände jag ett sting av smärta, faktiskt. Att släppa taget. Våga lita på att han inte dricker sig pissfull och hamnar i slagsmål. Eller gör något annat som jag redan gjort. Han lär få det tufft med luktkontrollen- en gravid styvmor med örnnäsa kommer man inte kunna ha några hemligheter för. Bara han är rädd om sig. Lille killen på väg in i den stora världen.

Det känns som om vi släpper taget om ett barn och låter liten bli stor. Det är vemodigt.
Å andra sidan säger vi hej till någon, en till att älska och ge rötter och vingar.

Jag kan inte tänka på annat. Den blinkande fläcken. Ditt hjärta. Inuti mig.

Livet är så stort att det svindlar för ögonen.

Nu har jag sett dig. Det finaste jag sett. Tårarna rann när jag såg ditt lilla hjärta ticka, snabbt, snabbt. Du finns kvar. Vi kämpar ihop. Nu ska jag sova för all spänning har gjort mig helt slut. Det finns två bilder på dig.

Varje gång jag tänker på dig rinner tårarna. Jag mår illa så jag nästan spyr. Det gör inget.

Inne i mig är du.

Jag älskar dig.

Idag gäller det. Jag har inte kunnat sova ordentligt på hela natten och jag har redan hunnit spy en gång. Av nervositet. För idag är det ultraljud och jag hoppas så att ditt hjärta slår.

Klockan halv ett vet vi.

Nu är det vecka 8+0 och det drar och sliter i livmodern. Här ligger jag och hoppas på det bästa. Lite rädsla kryper längst med ryggraden men kämpar för att inte paniken ska ta överhanden. Detkommergåbra, detkommergåbra, detäringenfara..

På tisdag ska vi göra ett ultraljud. Igår ringde läkaren som gjorde den lyckade inseminationen. Hon ville ändra tid eftersom hon verkligen ville göra ultraljudet. Så fint att hon bemöda sig att ringa så vi kunde få dela det fina ögonblicket med henne.

Man kan säga att du är gjord av mig, din pappa och Kerstin Kreuger på Sophiahemmet.

Häng kvar nu så får jag se ditt hjärta slå på tisdag.

Idag slog jag rekord i illamående, du milde tid. Det var nästan att jag kände för att kapitulera fullständigt. Men vad har man att välja på? Om ett par veckor ska det värsta vara över, säger de som vet.

Vi diskuterar om vi ska ta ett KUB- test eftersom jag blir 35 i år. Det är väldigt svårt att ta ställning till. Vad gör man om det visar sig vara något fel på dig? Hur ska jag kunna ta bort något så fint? Förresten så är varken jag eller din pappa speciellt normala någon av oss så du skulle passa fint in. Om läkaren däremot sa att du skulle lida varje sekund av ditt liv om vi behöll dig skulle vi få ta bort dig för din skull. Men nu tänker vi inte mer på det.

Nu ska jag skriva saker jag önskar att du och jag får vara med om:

- jag önskar att få se in i dina ögon för första gången.
- jag vill känna lukten av ditt huvud, bebisar luktar så gott.
- jag hoppas att du .....

nä, jag vågar inte önska mig. Jag får vänta med det ett tag.

Puss och godnatt!

Idag gick det upp för mig att jag är unik eftersom jag ska ha barn. Aldrig har jag varit så mallig över att vara kvinna. Det blev så verkligt alltihop hos barnmorskan. I väntrummet satt kvinnor som log mot varandra, på Sophiahemmet satt alla med hukande ryggar, livrädda för att se varandra i ögonen. Min barnmorska var expert på att höja mig till skyarna så jag var tre meter lång när jag kom ut på parkeringen.

Jag tror jag tar´na, jag behåller min barnmorska.

Dessutom sa hon att jag ska bli mamma den första januari, en hel dag tidigare:-)

She´s a keeper.